Bloggdio Vita Huset, fjärde testsändningen

Nyhetsrubriker från DN: Stafetten med OS-facklan igång igen. Efter att ha släckts på grund av kraftiga protester i Paris har OS-facklan tänts på nytt. Cykeln polisens enda spår efter försvunna flickan i Dalarna. ”Vi letar så länge det finns hopp” säger polisen. Teleproblem på landets storföretag. Okänt nätfel drabbar ett stort antal av Telias större företagskunder.

Mera information får du på DN.se.

Därmed fortsätter Vita Husets Bloggdio närmast med en önskning från Jan i Hudiksvall. Något av äldre datum med The Who eller Status Quo har beställts. Ja, vad sägs om detta explosiva framträdande med The Who från “Smothers Brothers Comedy Hour”:



Den kraftiga explosionen orsakades av att bandets egen Gossen Ruda, trummisen Keith Moon, gjort i ordning en extra kraftig krutladdning utan att meddela de andra. Gitarristen Pete Townshend lär ha blivit fullständigt lomhörd efter denna smäll.

En tjej som inte nådde riktigt ända fram till Belgrad var Sanna Nielsen. Men visst är det en skön låt.



Ja, nog tror jag att Sanna skulle ha haft väl så bra chanser i Melodifestivalen. Men nu över till något helt annat. Ett litet matinétips för er som har möjlighet att titta. I morgon tisdag klockan 13.50 kommer på TV1 en klassiker med Stig Järrel som sadistisk latinlärare. Det handlar förstås om ”Hets” från 1944.



Ja, frågan är om det var bättre förr alla gånger. Samt om de latinska verben fastnade bättre med en sådan lärare. Nå, låt oss gå vidare i musikens värld. Än en gång faktiskt en önskning. Kul att ni hör av er! Denna låt toppade listorna förra året och det är Eva som vill se och höra Akon och ”Don’t matter”.



Tillbaka i tiden igen. Från 1966, Bostongruppen the Outsiders och deras hit ”Time won’t let me”.



Vad som skulle bli en comeback för Debbie Harry och Blondie kommer här, nämligen deras låt “Maria” från albumet ”Exit” från 1999:



Första skivan efter ett uppehåll på 17 år men en riktigt lyckad comeback. Här ser vi Debbie fråm den tid det begav sig:
Fortsätt att skicka in era önskningar. See you!

Rätt outfit vann!

Då är saken klar! Charlotte Perrelli går vidare till Belgrad. Ja, visst skickar vi en visuellt mycket stark kandidat. Men håller låten? Spelar den någon roll?
Under kvällens Melodifestivalsändning så roade jag mig med att tidvis blunda och bara lyssna på låtarna. Ungefär som man skulle ha gjort på kristallmottagarens tid, långt före TV och Kristian Luuk. Hur utföll då resultatet? Ja, här kommer mina högst personliga reflektioner.

Charlotte Perrelli. En läckert syndig panterhona som påminner om en vit version av Tina Turner, låt vara med betydligt mera begränsade röstresurser. Mycket bra arbete av dansarna och visuellt en suverän show. Men låten – nej! Intetsägande och tråkig. Men den vann ju, så vem är jag att ha en åsikt?
Sibel. En trivsam tjej med en enorm scennärvaro. En stark låt som hade förtjänat ett bättre öde. Måste det till en massa pyroteknik och sex appeal för att nå fram i denna tävling?
Bröderna Rongedal är ett kul radarpar. Hyfsad låt, inget mer. Sången låter aningen för mycket konstlad för min smak.
Linda Bengtzing. Dansbandssångerska goes Eurovision Song Contest, med urringning och trikåer. Det roligaste i hennes framträdande var killen i kilt i dansartruppen. Annars totalt nollställt. Urtråkig låt!
Christer Sjögren. Europa?!? Du får nog vara glad om denna låt platsar i parken i Hagfors. Vad hade han i finalen att göra egentligen? Personligen tycker jag att Stefan Borsch (ni vet, han som ser ut som Hank Marvin i the Shadows) var en bra mycket bättre frontfigur i Vikingarna än Christer.
Amy Diamond. Kul tjej med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna. Spontan och folklig och som påminner lite om Lena Zavaroni (hon med ”Ma, he’s making eyes at me”). Jag skulle ha önskat henne en bättre placering.
Sanna Nielsen. En blond huldra som stigen ur Hälsinglands urskogar även om hon är skånska. Men vilket framförande! Vilken låt! Hade jag haft något att säga till om så skulle Sanna ha fått åka till Belgrad. Här har vi Tammy Wynette’s efterträdare. Sanna, jag kommer att sitta på första parkett när du uppträder på Grand Old Opry i Nashville!
Nordman. En bra låt med deras klassiska sound. ”Bålet” i scenshowen passar faktiskt riktigt bra in här. Ja, ni borde ha nått mycket högre. Minst tvåa....
Frida. En knubbig skånska med vidhängande rappare. Definitivt ingen höjdare vare sig ljudmässigt eller visuellt. Hon fick sex poäng som tröstpoäng från Malmöjuryn och det var sex poäng för mycket.
BWO. Välproducerat, inget snack om saken! Effektfull show. Men en fullkomligt ointressant och slätstruken låt. Sedan må Alexander Bard göra hur många utspel som helst i medierna. Detta är ingen hit!

Vann rätt låt?

En vanlig fråga så här i efterhand. Jag kan bara svara : YESSS! Redan från starten tyckte jag att Sanna hade något speciellt. Hennes ”Timmy” blev en återkommande favorit i mina radioprogram och sedan dess har hon utvecklats till en mycket mångsidig artist som fortfarande behåller den där naturligheten som gör en artist ”folklig”. Dessutom har hon både utstrålningen och scennärvaron. Jag vill inte direkt tala om ett generationsskifte. Nej, Carola håller än och kommer att fortsätta att glädja oss under många år. En av de första som insåg hennes storhet var förresten allas vår CuO (alias Curt-Olov Wennberg) i Ljusdals Folkparksförening som bokade in henne för ett framträdande redan samma kväll som hon sjöng ”Främling” i TV. Själva framträdandet kom till stånd när hon blivit ett stort namn och hon håller fortfarande publikrekordet i Ljusdalsparken (drygt 16 000 personer).

Det är ingen tvekan om att Carola är en stor artist och att hon har en gudabenådad röst. Men denna kväll så känns det ändå rätt att Sanna fått ta täten. Visst, pucken är rund och mycket kan hända. Men jag tror uppriktigt att det denna gång klickar till på allvar för Sanna.

Det är hon väl värd.