Hos tandläkaren

På begäran: Allas vår Fleksnes (alias Rolv Wesenlund) som tandläkare:

Mindre lyckade bilnamn

Det är inte alltid marknadsavdelningen på bilfabrikerna lyckas. Ford Edsel lär ha misslyckats bland annat på grund av grillens design som kunde ge ekivoka associatoner. Men vad sägs om följande klavertramp, förmedlade av Oddee.com:

Mazda LaPuta (puta = spanska för ”hora”)
Mitsubishi Pajero (pajero = spanska för ”runkare”)
Nissan Moco (moco = spanska för ”snor”)
Buick La Crosse (i fransktalade Quebec betyder LaCrosse ”onanerande tonåringar”)
Chevrolet Nova (no va på spanska = ”går inte”)
Opel Ascona (ascona betyder i Portugal och delar av Spanien kvinnligt könsorgan)
Honda Fitta (kommentarer överflödiga)
Daihatsu Charade (en charad – är detta alltså inte en bil på riktigt?)
Dodge Swinger – bilen för er som gillar att byta partner då och då
AMC Gremlin (gremlin – det där ondskefulla lilla djuret som förorsakar närmast olösliga fel på tekniska prylar)

Det var bättre förr

Ju förr desto bättre.... I alla fall så kan jag inte låta bli att tycka det var högre klass på humor förr. Jag har precis under arbetet suttit och lyssnat igenom en samling guldkorn med Povel Ramel och hans vapendragare. Ja, det är inspelningar från 1942-52. Mossigt? Nej, jag måste säga att den underfundighet, lekfullhet och mångsidighet som går som en röd tråd genom Povels digra produktion är något fullständigt enastående och materialet är lika kul än idag trots att jag hört det så många gånger under åren. Dessutom var Povels kännemärke att hela tiden vara aktuell och skriva material om samtida företéelser. Hade han varit med oss idag så hade han säkert haft ett och annat att säga om blogghysterin. Skulle inte förvåna mig om han tagit på sig en blond peruk och annan rekvisita när han framfört sin nidvisa om bloggosfären.

Har vårt sinne för humor avtrubbats med åren? Räcker det idag med att två talanglösa töntar publicerar en massa dynga utan substans, uppbackade av medierna? Är detta vad marknaden frågar efter? Visst finns det lysande komiker idag. Björn Gustafsson tycker jag är ett bra exempel och det finns många andra. Men många åter verkar tycka att det genomarbetade är för jobbigt och tar hellre genvägar. Då blir resultatet också därefter.

Är det vi själva som är ansvariga för att nivån på underhållning och humor har blivit sämre genom att ställa för låga krav? Ignorerade vi eländet så skulle ju grunden slås undan för alla dessa pseudofenomen som promotas hejvilt av mediesektorn. Under åren har det talats föraktfullt om bondkomik och dålig underhållning men det var innan bloggidolerna gjorde entre. Helt plötsligt så framstår Åsa Nisse-filmerna som djupsinniga psykologiska mästerverk vid en jämförelse. Vad sägs om detta exempel på vardagsdramatik? Vi förflyttar oss till Vetlanda 1958 - det första året med kvinnliga poliser i Sverige.