Replik till Johan Stäel von Holstein

Tack för kommentaren, Johan. Ja, jag håller med: Naturligtvis är det viktigt att man tillåts misslyckas för att lära sig av sina misslyckanden och göra bättre ifrån sig nästa gång. Och tillgången på riskkapital är viktig för att utvecklingen ska gå framåt. Som fadern till Clint Murchison, en av finansiärerna bakom pionjärprojektet Radio Nord, sa: ”Pengar är som gödsel – de gör nytta om man sprider ut dem, samlar man på hög luktar de bara illa”. Clint var också en riskkapitalist i ordets rätta bemärkelse och hans engagemang i Radio Nord blev en av förlusterna i hans mångomfattande verksamhet. Nu spelade kanske inte det någon större roll då han var en av USA:s rikaste män. När konkursen kom blev den också den största i landets historia.

Riskkapital är naturligtvis förknippat med en risk. Samtidigt så gäller det att sälja in även de 20% av verksamheterna som så att säga ingår i felmarginalen. Som kommer att drabbas av konkurs. Vem kommer då att sitta med Svarte Petter? Ja, riskkapitalisterna kan ju lugnt gå vidare. De har så att säga sitt på det torra och lite spill får man räkna med. Men de andra då? Kanonmaten. De som levererat intäkterna till de förlustbringande verksamheterna och helt plötsligt kanske står utan både arbete, hus och hem?

Den som sig i leken ger får leken tåla, heter det ju. Så är det nog. Och den som är tillräckligt stark i sig själv kan resa sig ur de mest katastrofala situationer och komma igen. Tyvärr har inte alla den styrkan. Hur många personliga tragedier följer av misslyckade projekt?

Bara en reflektion....