Två radiotekniker från Schweiz, Erwin Meister och Edwin Bollier, hade under sent 60-tal anlitats för att utrusta den f d minsveparen m/v Galaxy för att användas som sändarfartyg utanför Tyskland. Galaxy hade tidigare legat utanför Themsenmynningen och sänt under namnet Radio London för en engelsk publik. Stationen blev oerhört framgångsrik rent ekonomiskt och detta lockade ett antal finansiärer att försöka utanför den tyska kusten och upprepa framgångskonceptet där. Men då även Tyskland förberedde en piratradiolag så drogs riskkapitalet tillbaka och projektet gick om intet.
Meister och Bollier, som ursprungligen var radioreparatörer och hade gjort stora pengar på att tillverka och sälja små spionsändare, beslöt sig för att öppna eget. Många undrade varifrån pengarna kom men det skulle senare visa sig att en stor del av finansieringen skjutits till av Östtyskland, där kompanjonerna hade goda förbindelser via sitt företag Mebo Telecommunications. Som sanna entreprenörer hade Meister & Bollier varit inblandade i allehanda vinstgivande projekt. Bland annat lär de ha varit delaktiga i vapenförsäljning till utbrytarregingen i Biafra.
Så småningom utrustades ett f d holländskt lastfartyg, SIlvretta, nu omdöpt till Mebo II, med sändare och studioutrustning och sändningar kom igång under namnet Radio North Sea International. ITN News rapporterade i sitt program ”News At Ten” om projektet:
”Man måste ta risker” säger en diskjockey ombord, Roger Day, i inslaget. Ja, nog hade denna typ av radio sina risker. 1971 utsattes radiofartyget för ett bombattentat och lyssnare över hela Europa kunde höra hur tjänstgörande diskjockey sände ut nödanrop mellan skivorna, medan en kraftig brand rasade ombord:
Man lyckades med hjälp från andra båtar släcka elden och dagen efter rapporterades om attentatet i ”News At Ten”:
Det skulle sedan visa sig att bombattacken finansierats av en konkurrerande station, Radio Veronica, som sände från ett närbeläget fartyg. Såväl RNI som Radio Veronica fortsatte fram till 1974 när Holland fick en piratradiolag. Mebo II hamnade så småningom utanför Libyen där sändarna användes för att reläa det statliga libyska riksprogrammet tills Khadaffi tröttnade på sin nya leksak och det stolta radioskeppet slutade sina dagar som målskjutningsfartyg för det libyska flygvapnet. Ett sorgligt slut för en båt som tidigare överlevt så många stormar och flera attentat men ändå lyckats hålla musiken igång.
Namnen Meister & Bollier skulle ånyo dyka upp i samband med sprängningen av ett PanAm-plan över Lockerbie i Skottland den 21 december 1988, då det framkom att de detonatorer som använts vid sprängningen av planet levererats av Mebo Telecommunications. Under flera år fanns på företagets hemsida mängder av dokument där man försökte bevisa sin oskuld. Nu verkar deras domän ha tagits över av ett helt annat företag.
Visar inlägg med etikett piratradio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett piratradio. Visa alla inlägg
fredag, april 04, 2008
fredag, februari 01, 2008
Samarbeta med piraterna!
DN berättar att fyra personer bakom fildelningssajten Pirate Bay åtalats. Åklagaren skriver i åtalet att sajten The Pirate Bay finansieras av reklamintäkter. "Härigenom sker ett kommersiellt utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer" skriver åklagaren enlig DN.
Är det någon som tror annat än att det är musikindustrin som i eget intresse driver denna fråga? Artisterna själva får ju på detta sätt extra marknadsföring av sina alster. Under åren har även upphovsrättsorganisationer bedrivit häxjakt mot s k ”bootlegs”, d v s otillåtna utgåvor av livematerial och outgivet material. Detta har i själva verket givit artisterna ökad exponering och många artister är positiva till bootlegs. När Rolling Stones var i fejd med sitt skivbolag Decca så hjälpte man till och med en bootlegger att plugga in sin bandare i PA-anläggningen så att ljudet på liveinspelningen skulle bli så bra som möjligt.
Ett annat fenomen var piratradio från öppna havet. Under 1960-talet tillkom en mängd s k piratradiostationer som sände från fartyg och fasta installationer på internationellt vatten. Särskilt utanför den engelska kusten blev detta vanligt. BBC var infamt påpassade av musikerförbundet och upphovsrättsorganisationerna och hade väldigt lite ”needle time” till sitt förfogande. De var oftast hänvisade till att spela levande musik och för att få ut sina artister i etern så köpte de stora skivbolagen reklamkvartar på Radio Luxembourg som på kvällarna sände på engelska. Trots dålig hörbarhet i England blev programmen enormt populära och var en viktig bit i marknadsföringen av bolagens artister.
Så kom då piraterna. Radio Caroline och många andra började pumpa ut musik dygnet runt i etern från sina sändarfartyg utanför tremilsgränsen. Detta var ”the Swinging Sixties” och precis som Carnaby Street, Beatles och minikjolar så gick det hem hos ungdomarna. För att inte tala om hur skivförsäljningen ökade! Trots att piraterna av etablissemanget betraktades som skrupelfria banditer vars enda intresse var att tjäna pengar genom att utplundra artister och stjäla deras verk (jodå, argumenten fanns redan då!) så var skivbolagen mycket angelägna om att deras plattor skulle spelas i etern och såg hela tiden till att förse stationerna med alla sina nya utgåvor samt att smörja deras diskjockeys på bästa sätt. Vissa – men inte alla – av dessa stationer hade gjort upp med de brittiska upphovsrättsorganisationerna och betalade alltså för den musik de spelade.
Genom piratradion kom många nya artister fram och blev stora namn. Det var inte bara de stora bolagens skivor som spelades utan även många independent-etiketter. Den 15 augusti 1967 trädde den engelska piratradiolagen i kraft och 60-talets guldålder för radiopiraterna var över. Men de hade lämnat ett vacuum efter sig. Publiken hade vant sig vid att få musik dygnet runt när helst de ville. BBC såg sig nödsakade att starta en egen popkanal och engagerade många av de gamla piratradiomedarbetarna för att så att säga få folk som kunde hantverket. Så småningom fick England även legal landbaserad kommersiell radio. I Sverige fick vi Melodiradion som en direkt konsekvens av Radio Nords sändningar från m/s Bon Jour ute i Östersjön.
Nu är det ett nytt sekel och ett nytt forum för överföring av musik men argumenten är fortfarande de samma. Piraterna utplundrar seriösa artister och konstnärer och stjäl deras verk. Men i själva verket så är det de stora skivbolagen som är oroliga för minskade intäkter. Man lever fortfarande kvar i en tid när skivor ska säljas fysiskt, gärna över disk. Dessa kolosser på lerfötter har inte kunnat anpassa sig till en ny tid med nya vägar att sprida musik.
”Home taping is killing music” brukade det stå på skivpåsarna på 70-talet. Då var kassettbandspelarna det stora hotet. Vad blev då resultatet av att musikentusiaster spelade in musik från radion och bytte band med varandra? Jo, allt flera musikkonsumenter fick upp ögonen för nya artister och ny musik och köpte mera skivor!
Kort sagt: hela denna process är dödfödd. Sluta bråka! Använd i stället den resurs som fildelning erbjuder på ett konstruktivt sätt. Acceptera att konsumenterna tröttnat på att betala över 200 kronor för en CD när de kanske bara vill ha enstaka spår. Sälj låtarna styckvis via nätet och erbjud bonusmaterial gratis för nerladdning (liveinslag, outgivet material, promosnuttar etc.) Fildelningssajter är ett klassiskt exempel på ”viral marketing” och här har även artister och hemmapulare utan större resurser möjlighet att tävla på lika villkor.
Och ni som vill ha gamla hederliga vinylskivor: titta in på www.rock.x.se Bland annat...
Är det någon som tror annat än att det är musikindustrin som i eget intresse driver denna fråga? Artisterna själva får ju på detta sätt extra marknadsföring av sina alster. Under åren har även upphovsrättsorganisationer bedrivit häxjakt mot s k ”bootlegs”, d v s otillåtna utgåvor av livematerial och outgivet material. Detta har i själva verket givit artisterna ökad exponering och många artister är positiva till bootlegs. När Rolling Stones var i fejd med sitt skivbolag Decca så hjälpte man till och med en bootlegger att plugga in sin bandare i PA-anläggningen så att ljudet på liveinspelningen skulle bli så bra som möjligt.
Ett annat fenomen var piratradio från öppna havet. Under 1960-talet tillkom en mängd s k piratradiostationer som sände från fartyg och fasta installationer på internationellt vatten. Särskilt utanför den engelska kusten blev detta vanligt. BBC var infamt påpassade av musikerförbundet och upphovsrättsorganisationerna och hade väldigt lite ”needle time” till sitt förfogande. De var oftast hänvisade till att spela levande musik och för att få ut sina artister i etern så köpte de stora skivbolagen reklamkvartar på Radio Luxembourg som på kvällarna sände på engelska. Trots dålig hörbarhet i England blev programmen enormt populära och var en viktig bit i marknadsföringen av bolagens artister.
Så kom då piraterna. Radio Caroline och många andra började pumpa ut musik dygnet runt i etern från sina sändarfartyg utanför tremilsgränsen. Detta var ”the Swinging Sixties” och precis som Carnaby Street, Beatles och minikjolar så gick det hem hos ungdomarna. För att inte tala om hur skivförsäljningen ökade! Trots att piraterna av etablissemanget betraktades som skrupelfria banditer vars enda intresse var att tjäna pengar genom att utplundra artister och stjäla deras verk (jodå, argumenten fanns redan då!) så var skivbolagen mycket angelägna om att deras plattor skulle spelas i etern och såg hela tiden till att förse stationerna med alla sina nya utgåvor samt att smörja deras diskjockeys på bästa sätt. Vissa – men inte alla – av dessa stationer hade gjort upp med de brittiska upphovsrättsorganisationerna och betalade alltså för den musik de spelade.
Genom piratradion kom många nya artister fram och blev stora namn. Det var inte bara de stora bolagens skivor som spelades utan även många independent-etiketter. Den 15 augusti 1967 trädde den engelska piratradiolagen i kraft och 60-talets guldålder för radiopiraterna var över. Men de hade lämnat ett vacuum efter sig. Publiken hade vant sig vid att få musik dygnet runt när helst de ville. BBC såg sig nödsakade att starta en egen popkanal och engagerade många av de gamla piratradiomedarbetarna för att så att säga få folk som kunde hantverket. Så småningom fick England även legal landbaserad kommersiell radio. I Sverige fick vi Melodiradion som en direkt konsekvens av Radio Nords sändningar från m/s Bon Jour ute i Östersjön.
Nu är det ett nytt sekel och ett nytt forum för överföring av musik men argumenten är fortfarande de samma. Piraterna utplundrar seriösa artister och konstnärer och stjäl deras verk. Men i själva verket så är det de stora skivbolagen som är oroliga för minskade intäkter. Man lever fortfarande kvar i en tid när skivor ska säljas fysiskt, gärna över disk. Dessa kolosser på lerfötter har inte kunnat anpassa sig till en ny tid med nya vägar att sprida musik.
”Home taping is killing music” brukade det stå på skivpåsarna på 70-talet. Då var kassettbandspelarna det stora hotet. Vad blev då resultatet av att musikentusiaster spelade in musik från radion och bytte band med varandra? Jo, allt flera musikkonsumenter fick upp ögonen för nya artister och ny musik och köpte mera skivor!
Kort sagt: hela denna process är dödfödd. Sluta bråka! Använd i stället den resurs som fildelning erbjuder på ett konstruktivt sätt. Acceptera att konsumenterna tröttnat på att betala över 200 kronor för en CD när de kanske bara vill ha enstaka spår. Sälj låtarna styckvis via nätet och erbjud bonusmaterial gratis för nerladdning (liveinslag, outgivet material, promosnuttar etc.) Fildelningssajter är ett klassiskt exempel på ”viral marketing” och här har även artister och hemmapulare utan större resurser möjlighet att tävla på lika villkor.
Och ni som vill ha gamla hederliga vinylskivor: titta in på www.rock.x.se Bland annat...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
