Radiokriget i Nordsjön

Två radiotekniker från Schweiz, Erwin Meister och Edwin Bollier, hade under sent 60-tal anlitats för att utrusta den f d minsveparen m/v Galaxy för att användas som sändarfartyg utanför Tyskland. Galaxy hade tidigare legat utanför Themsenmynningen och sänt under namnet Radio London för en engelsk publik. Stationen blev oerhört framgångsrik rent ekonomiskt och detta lockade ett antal finansiärer att försöka utanför den tyska kusten och upprepa framgångskonceptet där. Men då även Tyskland förberedde en piratradiolag så drogs riskkapitalet tillbaka och projektet gick om intet.

Meister och Bollier, som ursprungligen var radioreparatörer och hade gjort stora pengar på att tillverka och sälja små spionsändare, beslöt sig för att öppna eget. Många undrade varifrån pengarna kom men det skulle senare visa sig att en stor del av finansieringen skjutits till av Östtyskland, där kompanjonerna hade goda förbindelser via sitt företag Mebo Telecommunications. Som sanna entreprenörer hade Meister & Bollier varit inblandade i allehanda vinstgivande projekt. Bland annat lär de ha varit delaktiga i vapenförsäljning till utbrytarregingen i Biafra.

Så småningom utrustades ett f d holländskt lastfartyg, SIlvretta, nu omdöpt till Mebo II, med sändare och studioutrustning och sändningar kom igång under namnet Radio North Sea International. ITN News rapporterade i sitt program ”News At Ten” om projektet:


”Man måste ta risker” säger en diskjockey ombord, Roger Day, i inslaget. Ja, nog hade denna typ av radio sina risker. 1971 utsattes radiofartyget för ett bombattentat och lyssnare över hela Europa kunde höra hur tjänstgörande diskjockey sände ut nödanrop mellan skivorna, medan en kraftig brand rasade ombord:



Man lyckades med hjälp från andra båtar släcka elden och dagen efter rapporterades om attentatet i ”News At Ten”:


Det skulle sedan visa sig att bombattacken finansierats av en konkurrerande station, Radio Veronica, som sände från ett närbeläget fartyg. Såväl RNI som Radio Veronica fortsatte fram till 1974 när Holland fick en piratradiolag. Mebo II hamnade så småningom utanför Libyen där sändarna användes för att reläa det statliga libyska riksprogrammet tills Khadaffi tröttnade på sin nya leksak och det stolta radioskeppet slutade sina dagar som målskjutningsfartyg för det libyska flygvapnet. Ett sorgligt slut för en båt som tidigare överlevt så många stormar och flera attentat men ändå lyckats hålla musiken igång.

Namnen Meister & Bollier skulle ånyo dyka upp i samband med sprängningen av ett PanAm-plan över Lockerbie i Skottland den 21 december 1988, då det framkom att de detonatorer som använts vid sprängningen av planet levererats av Mebo Telecommunications. Under flera år fanns på företagets hemsida mängder av dokument där man försökte bevisa sin oskuld. Nu verkar deras domän ha tagits över av ett helt annat företag.

Radionostalgi

I sann nostalgisk anda så kan det i år passa att påminna om en radiopionjär. Nej, jag talar inte om rixtöntarna.... I den mån de står som pionjärer för något så skulle det möjligen vara innehållslös och urtråkig muzakradio som bara blir alltmer outhärdlig ju längre man lyssnar till den. Min smärtgräns brukar vara cirka två minuter, max.... Nej, det handlar om Radio Mercur som startade sina sändningar år 1958, alltså för 50 år sedan, från det lilla fartyget Cheeta i Öresund. Projektet startades av danskar men fick snart en svensk intressent, Skånes Radio Mercur, som sände på svenska till lyssnare i Skåne genom att köpa sändningstid över danskarnas sändare. Så småningom skulle stationen byta namn till Radio Syd och sända från en egen båt under ledning av en orädd pionjär, Britt Wadner.

Visst, Radio Syds program kan upplevas som något från det förgångna idag. Men historien bakom stationen är synnerligen intressant och Britt Wadner framstår som en fascinerande kombination av entreprenör och visionär, med en aldrig sviktande övertygelse för vad hon ansåg var rätt. I det längsta kämpade hon för en fri radio, trots repressalier och till och med fängelsedomar. Men slutligen tvangs Radio Syd avbryta sina sändningar på grund av en extrem issituation i Öresund och flyttade sedermera till Gambia.

I Sverige har vi nu kommersiell radio – men hur ser den ut? Jag har ofta funderat över hur vår medievärld skulle ha sett ut om dessa pionjärstationer hade kunnat fortsätta sina sändningar och tillåtits att utvecklas under åren. Hade vi till sist ändå hamnat där vi är idag, med kedjor av franchiseradiostationer som låter likadant och spelar samma musik hela tiden? Muzakjukeboxar som släppts ut i etern, ägda av ett fåtal aktörer som har monopol på marknaden. Eller hade den kommersiella radion tagit en annan väg och utvecklats i en annan riktning? Kanske till och med lyckats leverera njutbara program?

Your guess is as good as mine. Men i denna video ser ni i alla fall några inslag från stationens tidiga dagar samt inte minst Britt Wadner och en av hennes mest besjälade antagonister, Olof Palme.'

Från CW till IT

Jag gör just ett litet besök hos Delsbo Radioklubb i akt och mening att kolla mejlen. Och givetvis kan jag inte avhålla mig ifrån att slänga ut ett litet inlägg i bloggosfären.
Nog är det lustigt hur tiderna utvecklas. En gång var skrivna och muntliga meddelanden person till person tidens lösen. Litteraturen har förstås gjort sitt till för att sprida kunskap och underhållning men när det gällde snabb information så var inte tryckta böcker direkt idealet. Så småningom ersattes kurirer med överföring med hjälp av telegrafi. Ja, via tråd, förstås. Men så småningom skulle morsesignalerna komma att överföras trådlöst. I detta sammanhang tillkom en massa relegrafiförkortningar för att underlätta kommunikationen. I stället för att sända den ohanterliga frasen "vilken fart gör ert luftfartyg i förhållande till marken" så sände man helt enkelt QTK. Själva överföringssättet, telegrafi, betecknades med förkortningen CW. Trots att radiomediet utvecklades så fortsatte CW/telegrafi att användas, framför allt av radioamatörer.
Och därmed är vi inne på Delsbo Radioklubb, DRAK.
I klubben finns ett flertal entusiaster som behärskar både IT och CW och har alla möjligheter att förmedla sig med omvärlden. Tjusningen med radiotelegrafi (eller, för den delen röstsändningar) är att de inte kräver tillgång till bredband. Med hjälp av batteridriven utrustning, eller till och med vevdriven apparatur, så går det alldeles utmärkt att sitta ute i vildmarken och sända. Ja, det går kanske rentav bättre på grund av brist på störningar.
Musen har i mångt och mycket ersatt telegrafinyckeln. Men båda kan idag användas för att knyta kontakter mellan människor över hela världen, överbrygga distanser och förmedla information. Ja, givetvis kan radiomediet även användas för att förmedla bredbandskapacitet. Vore kanske något att tänka på ute i torpet.
Nå, nu ska jag se till att få lite annat gjort. Vill ni veta mera om Delsbo Radioklubb, DRAK, så kolla hemsidan. Ni kan också ladda ner ett litet reportage som berättar en del om de aktiviteter som pågår. I år fyller klubben 35 år och med tanke på aktiviteten så lär DRAK-arna fortsätta 35 år till. Minst!
Två olika resurser för informationsförmedling av idag och igår. Musen och telegrafinyckeln.

Ja’ ä’ tôrpare jag å ja’ har det så bra…

Ja, i alla fall tillfälligt. Just nu har jag dragit mig tillbaka till torpet för att ladda upp med lite Hälsingeenergi och lyssna på radio. Lyssna på radio? Ja, det går faktiskt att lyssna på radio på det gamla vanliga sättet. Som man gjorde förr. Då det var bättre, ni vet. Långt före rixtöntarnas tid, före FM-bandets tillkomst, så var det mycket vanligt att gemene man lyssnade på mellanvåg, långvåg och kortvåg för att få radiounderhållning och nyheter. Då fanns ju inte Internet men däremot myriader av utländska stationer som erbjöd musik och underhållning för de flesta smaker. Det enda som behövdes för att ta del av detta utbud var en gammal rörradio och helst en hyfsat lång antenntråd. Även efter transistorns inträde på radioscenen så fanns det mycket intressant att lyssna på. Många minns nog fortfarande Radio Luxemburg som hördes med engelska och bra musikprogram på kvällarna. Visserligen med en del knaster, fading och störningar ibland men bra mycket roligare än vad rixtöntarna någonsin kommer att kunna bli. Ibland reflekterar jag över om inte det kunde vara idé att införa en ny klausul i koncessionerna för kommersiell radio. Nämligen krav på kvalitet i utbudet. Låter det för jäkla dåligt så drar vi in koncessionen! Precis som en polisman i ett avsnitt ur serien om Arne Anka reflekterar när Arne pangat sitt eget fönster för att komma in då han tappat nyckeln (samtidigt som kompisen Krille Krokodil pangat fönstret i det andra rummet och som bäst ligger och trynar när Arne äntrar scenen): Somliga borde kunna spärras in på grund av brist på intelligens!
Ja, somliga radiokanaler borde kunna stängas på grund av brist på kvalitet. De första som skulle åka vore rixtöntarna….
Nej, nu ska jag inte gräva ner mig ytterligare i detta. Kan bara konstatera att radiomottagningen trots en uppsättning av antenner på 800-1 000 meter i olika riktningar just nu är tämligen medioker. Detta lär bero på solaktiviteten och koronahål vilket påverkar radiovågornas utbredning negativt så att till exempel transatlantiska stationer inte hörs speciellt bra om ens alls. Men annat hörs ju i stället. Dessutom kan jag i det vackra vädret ta stärkande promenader, bland annat längs den numera nedlagda Dellenbanan som förr förband stambanan med ostkustbanan (Ljusdal-Hudiksvall). Denna gamla järnväg har på senare år givit extra inkomster åt skrupelfria frilansare i skrotbranschen vilka lagt rabarber på mycket av kontaktledningen. Så idag hänger avklippta trådar längs banan som en påminnelse om alltings förgänglighet (i alla fall järnvägens). Men nog hade väl denna lilla bana idag varit ett miljövänligt alternativ till landsvägstransporter?This is RonnyBGoode, in Hälsingland, signing off.

Nytt köttberg på gång?

DN skriver idag att allt fler svenskar gifter sig samt att nativiteten ökar. Är vi pä väg tillbaka mot efterkrigstidens nivå? Denna generation kallades bland annat för Jätteproppen Orvar som utestängde yngre från arbetsmarknaden och förre finansministern Pär Nuder använde uttrycket ”köttberget” – en benäning som normalt brukar beteckna överproduktion av kött. Tja, så skulle man ju kunna se det.... Men Nuders chef var måttligt road av liknelsen. Huruvida det berodde på hans egen generationstillhörighet eller kunde ge negativa associationer till hans egen kroppshydda låter jag vara osagt.

Detta får mig i alla fall att tänka på fenomenet fyrtiotalister. Baby boom-generationen. En välbärgad, köpsugen generation som har resurser och hellre lägger pengar på egna upplevelser
än samlar dem i madrassen och låter dem gå till Arvsfonden. Men hur många aktörer på marknaden satsar på att nå ut till denna spenderhungriga målgrupp? Hur många radiostationer går till exempel in för att nå ut till just fyrtiotalisterna? Borde inte detta vara ett ganska naturligt marknadssegment att försöka erövra?

Ja, rixtöntarna har förmodligen inte ens tänkt tanken. Det ska bli intressant att se vad som händer den dag när ett fristående radiobolag som vågar tänka i nya termer tar upp kampen med MTG. När man vågar programmera för en mogen generation.

Jag skulle vilja säga att det är öppet mål....

Tips för deckarintresserade radioentusiaster

Flera än jag som både gillar radio och deckare? Då kommer här ett litet tips.

Här kommer något så ovanligt som en svensk deckare med DX-anknytning. Men detta är ganska naturligt då författaren själv var aktiv DX-are under främst 1970-talet. Boken kompletterar hans trilogi med de skånska poliserna César Amado och Spencer Albinsson vilka denna gång ställs inför en mordgåta där en amerikansk desertör hittas hängd i ett skogsparti. Har mordet något att göra med sekten Army Of Jesus som leddes av den mördade? En sekt som för tjugofem år sedan ägnade mycken tid åt att gräva upp ett flygande tefat som skulle ha störtat i trakten för tvåhundra år sedan. Är det någon tidigare sektmedlem som efter att ha lurats att skänka enorma belopp till rörelsen tagit ledaren av daga efter alla dessa år? Och vilken roll i historien spelar den amerikanska kortvågsstation vars frekvens i 19-metersbandet markerats på skalan på den mördades Eddystone 670 trafikmottagare?


Vad som börjar som ett lokalt morddrama sväller så småningom ut till en affär med internationella kopplingar på hög nivå där andra personer i olika världsdelar samtidigt hittas mördade. Men var finns sambandet? Författaren väver samman en spännande handling som gör det svårt att lägga boken ifrån sig när man väl börjat läsa den. Själv sträckläste jag boken från pärm till pärm och kunde bara beklaga att den tog slut så fort.

Per Erik Tell har en levande och underhållande berättarstil med en god portion humor samt en förmåga att teckna levande personporträtt som ger associationer till Fritiof Nilsson Piraten. Under resan framkommer ett samhällsengagemang som inte tar över berättelsen utan gör den ännu mera trovärdig. I motsats till de flesta polisromaner som excellerar i detaljer från praktiskt polisarbete känns Efter alla dessa år uppfriskande med sin jordnära bild av en typisk svensk småstad där det oväntade plötsligt händer. Det är svårt att i alla lägen veta var gränsen går mellan verklighet och författarens fantasi men historien om sekten som sökte efter ett störtat tefat har faktiskt verklighetsbakgrund.

EFTER ALLA DESSA ÅR
Författare: Per Erik Tell
ISBN 978-91-89336-44-5
249 sidor, inbunden.
Förlag: Bokpro http://www.bokpro.se/

Signaler i rymden - och tiden

I en artikel i Aftonbladet idag berättas att Hitler var först ut i rymden med en signal som sändes ut under andra världskriget. Men hur vet man det? Han var ju långt ifrån först med radiosändningar så vad är det som säger att just denna signal skulle nå fram? Vilken teknik användes? Frekvensband? Riktigt intressant skulle det ju kunna bli om samtliga radiosignaler på sin resa genom rymden plötsligt reflekterades tillbaka från något annat solsystem och kunde förstärkas upp och uppfattas på jorden. Då skulle vi i direktsändning kunna lyssna på stationer som sände för länge sedan, t ex Sven Jerrings referat från OS i Berlin 1936. Ni vet, japaner.... japaner... Kanske sitter några radioamatörer nu på en främmande planet och försöker tolka Marconis första experimentsändningar. Men om det finns främmande civilisationer så kan jag bara hoppas att de har roligare radiokanaler än vi har....
Nej, dags att sätta punkt för de mera högtflygande fantasierna nu. I morgon är en ny bloggdag.

Ett inlägg som inte bara handlar om radio

Dags för bloggpremiär efter många om och men! Någon kanske undrar över titeln på denna blogg. Vita Huset? Ja, inte är det Vita Huset i Washington som avses utan fastmer ett stenhus som är närmaste granne till Svartsjö Slott och bär detta stolta namn. Bulletiner? Tja, benämningen kan vara relevant därför att denna blogg kan komma att handla om precis vad som helst och den är svår att kategorisera. Några av mina stora intressen är musik, radio, film, historia, resor, djur och natur etc etc. Dessutom har jag en viss fallenhet för nostalgi. Nog var det bättre förr! Ju förr desto bättre.
Jag har också en del intressen inför vilka folk i allmänhet alternativt skulle rynka på pannan eller skaka på huvudet. Ett sådant intresse är DX-ing.
Vad tusan är nu det? undrar kanske någon. Jo, det är en mycket intressant del av radiohobbyn. I radions barndom drevs många radiostationer på experimentbasis och man var förstås intresserade av att få reda på hur långt man kunde höras och inte minst hur bra man kunde höras på olika platser. För att få reda på detta vände man sig till lyssnarna och bad dem skicka in så kallade lyssnarrapporter där de berättade om mottagningen, vad de använde för radiomottagare och antenn etc. På detta sätt fick stationerna en bra bild av hur de hördes på olika platser. Dessutom var detta förstås ett bra sätt för radiostationen att bygga en relation med sina lyssnare. Som tack för lyssnarrapporterna brukade stationerna skicka ett svar, ett så kallat QSL. ”QSL” är en förkortning som ursprungligen användes av radiotelegrafister och radioamatörer och det betyder ”jag kvitterar”. Ofta var dessa QSL i form av speciellt tryckta kort, inte sällan mycket artistiskt och layoutmässigt tilltalande. Bland radiolyssnarna uppstod då intresset för att samla på dessa QSL från olika stationer och en ny hobby, DX-ingen, var född. ”DX” är en annan telegrafiförkortning som betecknar långdistansförbindelse.
DX-ingen är alltså i mångt och mycket en samlarhobby. Precis som ett älghuvud är en trofé för jägaren så är ett QSL från en kanske exotisk station i ett avlägset land en trofé som ett konkret resultat av jakt i eterhavet. Dessutom är detta en betydligt mera fridsam och mindre mordisk form av jakt än den konventionella. Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att skjuta på obeväpnade djur som inte har en chans att försvara sig...
Nå, DX-hobbyn växte i omfång allteftersom nya radiostationer kom igång och under exempelvis 40- och 50.talet så var det en formlig folkrörelse, med hundratusentals utövare till och med i vårt lilla land. Det var då vanligt att man i vanliga hushåll lyssnade på kortvåg, särskilt under kriget för att få nyheter om händelseutvecklingen. En speciell DX-sändning som en mycket stor del av svenska folket tog del av var otvivelaktigt det berömda referatet av VM-matchen i tungviktsboxning mellan Ingemar ”Ingo” Johansson och Floyd Paterson som gick av stapeln den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Sveriges Radio hade vägrat att sända matchen men i detta läge gick elektronikföretaget Philips in och köpte sändningsrätten samt sändningstid över Radio Luxemburg. På detta sätt kunde den svenska publiken i direktsändning på 208 meter mellanvåg höra hur Sverige fick en världsmästare i tungviktsboxning.
Jaha, men varför håller man på med något sådant som DX-ing idag? Det finns ju hur många kanaler som helst att lyssna på, satellitradio, webben... Är inte detta något fullständigt irrelevant i vår upplysta tid? För egen del kan jag bara svara att det ger en alldeles utmärkt avkoppling. Dessutom är det ett moment av spänning när man med stor möda lyckas höra en svårhörd station, kanske en amerikansk countrystation någonstans ute på prärien, en lokal röst från Afrikas djungler eller en liten boliviansk gruvstation uppe i Andernas berg. Du kan sitta var som helst och lyssna, oberoende av uppkoppling etc. Ja, du behöver inte ens tillgång till elnätet då det idag finns många högklassiga batteridrivna radioapparater och till och med radioapparater som laddas upp med en vevgenerator. Dessutom finner jag en tjusning i att lyssna på program som är avsedda för lokalbefolkningen på avlägsna platser. Det är ett sätt att resa via etern, att få en bild av vardagen i andra länder. Dessutom är utbudet av intressant musik och information obegränsat. Allt detta har en DX-are haft tillgång till långt innan webben var påtänkt. Men detta betyder inte att jag på något sätt föraktar webben. Tvärtom, radion och webben är två värdefulla resurser som kompletterar varandra.
QSL-samlandet, då? Ja, jag tycker fortfarande att det är lika trevligt varje gång det ramlar in ett brev eller kort från någon utländsk radiostation som bekräftelse på att jag har hört dem. Tyvärr blir det allt mindre vanligt att stationer svarar på detta sätt, till stor del beroende på att de inte fattar vitsen med lyssnarrapporter och QSL samt att man upplever att det är för tidskrävande. Själv har jag svårt att förstå denna inställning. Jag menar, vilket perfekt sätt att föra en dialog med sina lyssnare. Få in programkritik och förslag. Men, det förstås: somliga stationer är nog inte intresserade av detta. Ljudtapeter som Rix, Lugna Favoriter etc har knappast något intresse av att ta hänsyn till lyssnarnas önskemål. Här handlar det om att presentera ett koncept och marknadsföra detta med olika åtgärder till ett marknadssegment (ja, det är lyssnarna, det). Jag skäms inte för att säga att jag tycker att den kommersiella radion i Sverige av idag är så erbarmligt tråkig att det är ett formligt slöseri med tid att lyssna på den. Varför skulle jag göra det? Jag har via webben tillgång till tusentals radiostationer som låter bra mycket roligare än den stereotypa svenska franchiseradion. Nej, programmerarna (jag talar inte om programmakare i detta fall) bakom Radio Rix et consortes har nog aldrig upplevt tjusningen att lyssna på riktig radio. Underhållande radio. Informativ radio. Det är för mig en gåta att folk fortsätter att lyssna på eländet. Men kanske är det faktum att några överhuvudtaget lyssnar på Radio Rix med flera ett tecken på den allmänna uppgivenheten i riket. Man bryr sig inte längre. Det är huvudsaken att det kommer ljud ur radion. Sedan må det vara hur töntigt och dåligt som helst. Nej, jag säger bara en sak: RADIO NORD!
Nu behöver jag en långpromenad och lite frisk luft. Jag blir bara deprimerad när jag tänker på det kommersiella radioeländet i Sverige....