måndag, april 07, 2008

Långt ner i halsen på Jenny

Apropå boken ”Sex, droger och kalaspuffar”. Begreppet vit-kille-trivsel får mig att fundera. Är det författaren Chuck Klosterman eller recensenten Jenny Tunedal som myntat uttrycket? Och varför? Skiljer sig vita och färgade killars värderingar så till den milda grad?

”Jag har den långt ner i halsen” asvlutar Jenny Tunedal sin recension och åsyftar då denna vit-kille-trivsel. För min del förstår jag inte skillnaden i trivsel baserad på hudfärg.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Man skulle rentav kunna hävda att Tunedals text är både rasistisk och sexistisk. Byt hudfärg på författaren och folk hade "rasat".

Anonym sa...

Visst kan man hävda det, men på vilka grunder? Den afroamerikanska hip-hop-kulturens sexistiska blingbling-ideal har väl debatterats en hel del utan att folk "rasat"? I det här fallet råkar det vara en vit författare som diskuteras, att Klosterman är en "vit kille" kan vare sig han själv eller Tunedal rå för.

Anonym sa...

Hiphoparna kritiseras inte för att de är svarta, de kritiseras för att de är sexistiska. Tunedal kritiserar klostemans kön och hudfärg. En viss skillnad. Hon verkade ju tycka om boken, bortsett från att den var skriven av en vit kille. Konstig och slarvig litteraturkritik som mest verkade handla om att framhäva sig själv.

Polly S. sa...

Hej alla anonyma vita trivsel killar (går jag utifrån)

Vidare skulle en kunna hävda att rubriken till det här blogginlägget är sexistisk och helt vidrig.
Eller, hur skulle rubriken: "Långt ner i halsen på Ronny kännas", jag bara undrar.

"Man skulle rentav kunna hävda att Tunedals text är både rasistisk och sexistisk. Byt hudfärg på författaren och folk hade "rasat""
Du, anonym, verkar helt sakna maktanalys. Det är ju för Guds skull inte Klostermanns huds vithet som Tunedal debatterar i sin text. Men, och det borde vara uppenbart, att vi lever i ett nät av samverkande maktrelationer, där etnisk överordning (vithet) och manlig överordning är en av grundstenarna. Och det verkar inte som att Klostermann förhåller sig till sin position alls, som faktiskt är att han, som vit och man, har en strukturellt priviligerad situation. Och det känns tröttsamt, både situationen och bristen på analys i Klostermanns bok.