Säga vad man vill men nog har vi variation så det förslår i Sverige. I alla fall när det gäller vädret. Snöstormen Tuva är på väg! Efter några dagar med regn och blåst så väntas nu snö och blåst. Och halka. Blixthalka!
Alla talar om vädret men ingen gör någonting åt det, som Mark Twain sa. Vart överklagar man? Kan man anföra besvär hos SMHI? Och vem kom på idén att döpa en snöstorm till Tuva?
torsdag, januari 31, 2008
Med Åsa i skogen
Därmed har vi varit ute på torsdagspromenaden igen. Jag, Åsa och Cosmo. Ona är för tillfället hos sin förra familj och hälsar på men promenader blir det ändå. Man kan nog lugnt säga att Åsa och Cosmo har en välgörande inverkan på självdisciplinen. Varje måndag och torsdag klockan sju träffas vi i ur och skur vid korsvägen för en uppfriskande långpromenad med vovvarna. Samt inte minst diskussioner om allt mellan himmel och jord. Vi avhandlar de mest skiftande ämnen från böcker och hunddressyr till Carolina Gynnings insatser som programledare. Som Åsa uttryckte saken när hon fick höra titeln på det kommande programmet ”I huvudet på Gynning": Va?!? Ska det bli svart i rutan....
Själv har jag avhållit mig från TV ganska länge men nu ska det bli ändring på det. Jag kunde inte motstå Telias locktoner som gör allt för att behålla mig som kund på en konkurrensutsatt marknad. De brukar med jämna mellanrum höra av sig för att fråga om de kan få skicka en liten gåva som tack för att jag fortsätter att bidraga till att betala deras astronomiska direktörslöner. Ja, så uttrycker de sig väl kanske inte direkt.... Senast skickade de en värdecheck på Ticnet om jag skulle vilja gå på teater eller konsert. Men denna gång så slog de på stort och erbjöd ett gratis årsabonnemang på ett digitalpaket, med nytt modem och digitalbox samt en massa olika kanaler. Ja, tänkte jag, varför inte? I och med att det analoga sändarnätet släcktes ner så blev det verkligen svart i rutan hos mig (oberoende av Gynning) och det var faktiskt en förlust som jag kunde leva med. Jag hade ändå tittat rätt sparsamt på TV de senaste åren så jag har väl vant mig vid ett liv utanför TV-soffan. Men nu kanske det blir en nystart. Kanske finns det något intressant att upptäcka bland alla såpor. Om inte annat någon njutbar film ibland. Förmodligen kommer det som förut mest att bli nyheter och dokumentärer som fångar mitt intresse. Jag har i alla fall kommit så långt att jag skaffat en ny TV då min gamla Bang & Olufsen fått gå i pension med ålderns rätt efter lång och trogen tjänst. Dessutom passade inte anslutningen till digitalboxen. Nu gäller det bara att koppla ihop tåtarna och få det att fungera. Helst ska även bredbandet fungera samtidigt. Men Telia har tänkt även på detta, må ni tro. De var riktigt oroliga över att jag inte börjat titta än. Kanske sitter de och övervakar sina abonnenter i det stora Teliahuset och kollar om man använder utrustningen, eller – hemska tanke – rent av registrerar vad jag tittar på. För att kunna sy ihop ett så attraktivt erbjudande som möjligt till nästa år när det är dags för stora charmoffensiven igen för att få mig att skriva på för ännu ett år. Nå, Telia hade minsann en lösning på alla eventuella problem som kunde ha uppstått. Vi skickar en tekniker som ser till att allt fungerar som det ska så att du kommer igång. Till det facila priset av 295 kronor, resekostnader och material inkluderat. Ja, tänkte jag, toppen! Jag är av den åsikten att teknik är något för tekniker så jag använder gärna min tid till andra saker. Kan någon se till att allt fungerar som det ska så att jag bara behöver knäppa på och börja zappa så är lyckan fullständig. Huruvida teknikern även kan få ordning i huvudet på Gynning återstår att se.
Snart har jag och Åsa mera att prata om varje måndags- och torsdagsmorgon. Då har även jag sett en massa TV-program och är laddad med nya diskussionsämnen. Fast jag undrar om inte Carolina får klara sig utan mig.
I början av inlägget ser vi Åsa och Cosmo – en mycket väldresserad tervueren som i höstas blev uppflyttad till en dressyrklass som Åsa berättade om för mindre än en timma sedan och lika förb-t har jag redan glömt vad den hette. Men att Cosmo är en mycket väldresserad vovve kan jag intyga. Just nu är det ålning medelst hasning (eller vad det nu heter när det gäller hundar) som de båda tränar. Ja, alltså, det är Cosmo som ålar och hasar och Åsa som dirigerar.
Av någon anledning så tvivlar jag på att det är någon större idé att ta med Ona på en dressyrkurs. Hon skulle förmodligen undergräva moralen bland de andra hundarna och starta ett uppror mot vad hon upplever som konstiga idéer. Nej, ska man få en pyrenée att göra något som man vill så gäller det att först övertyga den om att det man vill den ska göra är vettigt. Lyckas man med det så sitter det direkt, efter att hunden fått överväga saken. Verkar det för tråkigt eller meningslöst så struntar den i det och gör något roligare.
Därmed över till morgonkaffet.
Själv har jag avhållit mig från TV ganska länge men nu ska det bli ändring på det. Jag kunde inte motstå Telias locktoner som gör allt för att behålla mig som kund på en konkurrensutsatt marknad. De brukar med jämna mellanrum höra av sig för att fråga om de kan få skicka en liten gåva som tack för att jag fortsätter att bidraga till att betala deras astronomiska direktörslöner. Ja, så uttrycker de sig väl kanske inte direkt.... Senast skickade de en värdecheck på Ticnet om jag skulle vilja gå på teater eller konsert. Men denna gång så slog de på stort och erbjöd ett gratis årsabonnemang på ett digitalpaket, med nytt modem och digitalbox samt en massa olika kanaler. Ja, tänkte jag, varför inte? I och med att det analoga sändarnätet släcktes ner så blev det verkligen svart i rutan hos mig (oberoende av Gynning) och det var faktiskt en förlust som jag kunde leva med. Jag hade ändå tittat rätt sparsamt på TV de senaste åren så jag har väl vant mig vid ett liv utanför TV-soffan. Men nu kanske det blir en nystart. Kanske finns det något intressant att upptäcka bland alla såpor. Om inte annat någon njutbar film ibland. Förmodligen kommer det som förut mest att bli nyheter och dokumentärer som fångar mitt intresse. Jag har i alla fall kommit så långt att jag skaffat en ny TV då min gamla Bang & Olufsen fått gå i pension med ålderns rätt efter lång och trogen tjänst. Dessutom passade inte anslutningen till digitalboxen. Nu gäller det bara att koppla ihop tåtarna och få det att fungera. Helst ska även bredbandet fungera samtidigt. Men Telia har tänkt även på detta, må ni tro. De var riktigt oroliga över att jag inte börjat titta än. Kanske sitter de och övervakar sina abonnenter i det stora Teliahuset och kollar om man använder utrustningen, eller – hemska tanke – rent av registrerar vad jag tittar på. För att kunna sy ihop ett så attraktivt erbjudande som möjligt till nästa år när det är dags för stora charmoffensiven igen för att få mig att skriva på för ännu ett år. Nå, Telia hade minsann en lösning på alla eventuella problem som kunde ha uppstått. Vi skickar en tekniker som ser till att allt fungerar som det ska så att du kommer igång. Till det facila priset av 295 kronor, resekostnader och material inkluderat. Ja, tänkte jag, toppen! Jag är av den åsikten att teknik är något för tekniker så jag använder gärna min tid till andra saker. Kan någon se till att allt fungerar som det ska så att jag bara behöver knäppa på och börja zappa så är lyckan fullständig. Huruvida teknikern även kan få ordning i huvudet på Gynning återstår att se.
Snart har jag och Åsa mera att prata om varje måndags- och torsdagsmorgon. Då har även jag sett en massa TV-program och är laddad med nya diskussionsämnen. Fast jag undrar om inte Carolina får klara sig utan mig.
I början av inlägget ser vi Åsa och Cosmo – en mycket väldresserad tervueren som i höstas blev uppflyttad till en dressyrklass som Åsa berättade om för mindre än en timma sedan och lika förb-t har jag redan glömt vad den hette. Men att Cosmo är en mycket väldresserad vovve kan jag intyga. Just nu är det ålning medelst hasning (eller vad det nu heter när det gäller hundar) som de båda tränar. Ja, alltså, det är Cosmo som ålar och hasar och Åsa som dirigerar.
Av någon anledning så tvivlar jag på att det är någon större idé att ta med Ona på en dressyrkurs. Hon skulle förmodligen undergräva moralen bland de andra hundarna och starta ett uppror mot vad hon upplever som konstiga idéer. Nej, ska man få en pyrenée att göra något som man vill så gäller det att först övertyga den om att det man vill den ska göra är vettigt. Lyckas man med det så sitter det direkt, efter att hunden fått överväga saken. Verkar det för tråkigt eller meningslöst så struntar den i det och gör något roligare.
Därmed över till morgonkaffet.
onsdag, januari 30, 2008
Varning? Radio Rix borde tacka Fylking för reklamen!
Jaha, så har vår käre Gert Fylking fått en skriftlig varning av sin chef på Radio Rix. Men varför? Han borde snarast få en bonus för att han på nytt dragit uppmärksamheten till denna kanal. Detta etervärldens stora skämt. En radiokanal vars koncept inte förutsätter programledare och radiopratare. Det skulle fungera lika bra med en dator som med jämna mellanrum spottade ut de ideliga flosklerna "det är vi som underhåller Sverige" och "bäst musik just nu" tillsammans med det bpm-anpassade muzakutbudet som är programmerat för att engagera lyssnarna så lite som möjligt.
En så intetsägande radiokanal som Radio Rix behöver all hjälp för att dra lyssnare till sig. Personligen tror jag att Fylking agerat med stationsledningens goda minne. Allt för att dra uppmärksamhet till stationen. Vad vore Radio Rix utan sin egen "Gossen Ruda"? Carola är en bisak i sammanhanget. Detta handlar om personlig profilering och därmed indirekt marknadsföring av en radiokanal.
En så intetsägande radiokanal som Radio Rix behöver all hjälp för att dra lyssnare till sig. Personligen tror jag att Fylking agerat med stationsledningens goda minne. Allt för att dra uppmärksamhet till stationen. Vad vore Radio Rix utan sin egen "Gossen Ruda"? Carola är en bisak i sammanhanget. Detta handlar om personlig profilering och därmed indirekt marknadsföring av en radiokanal.
”Carola är blåst”
Ja, det är inte jag som påstår det. Utan en viss Gert Fylking, som bland annat kallar sig journalist. Fylking - det trodde jag var en travtränare? Och hur journalistik och Radio Rix går ihop är för mig en gåta. Men denne G Fylking har tydligen i kraft av sin bakgrund som skådespelare insett vikten av timing för att exponera sin egen person. Hans "Äntligen!" vid offentliggörandet av nobelpristagaren i litteratur är ett perfekt exempel på personlig marknadsföring. Det gäller att synas och höras till varje pris, om det så handlar om att släppa väder i direktsändning eller strippa under Nobelmiddagen. Vilket intryck man får av personen spelar mindre roll. Det är bättre att få negativ publicitet än ingen alls.
Kanske är detta symptomatiskt för vår tids kommersiella medier. Det gäller att slå åt alla håll, vara plump och burdus, gärna med en underlivsfokusering. När gick det snett? Började alltihop med Stenbecks pruttomaner i direktsänd TV? Ja, men det gick ju hem. Packet köpte det! Då är det bara att gå vidare. Den ena dokusåpan efter den andra. Mera brudar! Mera sex! Förnedring. Mera förnedring! Det är ju vad folk vill ha. Där sitter sen menigheten fånigt flinande framför burken med ölburken i hand och trivs. Hö hö. häftigt! Den där Fylking / Schulman / Ashberg är allt bra jäla cool! Och annonsörerna strömmar till. Men för att allt ska rulla på friktionsfritt så måste profilerna själva synas i medierna. Syns Fylking i något sammanhang, om så iklädd en apdräkt utanför Riksdagshuset, så dras förstås lyssnarna till Radio Rix.
Alex Schulman, ja. Måste väl vara Allans grabb? Först gör han sig ett namn genom att slå vilt mot allt och alla genom att sprida elakheter via sin blogg och gör sedan avbön från alltihop. Elakheter och förnedring - det älskar ju alla! Ett säkert sätt att synas och profilera sitt namn. Att sedan ta avstånd från allt man skrivit måste ju vara ett bra sätt att vinna sympati. Den där Schulman är nog rätt snäll ändå.
Ack ja, vad vore väl Radio Rix utan Fylking? En förbaskat tråkig radiokanal.Nu är den bara tråkig.
Vad sägs om att ringa Radio Rix nu meddetsamma och önska en Beatleslåt? Eller kanske något med Carola....
Kanske är detta symptomatiskt för vår tids kommersiella medier. Det gäller att slå åt alla håll, vara plump och burdus, gärna med en underlivsfokusering. När gick det snett? Började alltihop med Stenbecks pruttomaner i direktsänd TV? Ja, men det gick ju hem. Packet köpte det! Då är det bara att gå vidare. Den ena dokusåpan efter den andra. Mera brudar! Mera sex! Förnedring. Mera förnedring! Det är ju vad folk vill ha. Där sitter sen menigheten fånigt flinande framför burken med ölburken i hand och trivs. Hö hö. häftigt! Den där Fylking / Schulman / Ashberg är allt bra jäla cool! Och annonsörerna strömmar till. Men för att allt ska rulla på friktionsfritt så måste profilerna själva synas i medierna. Syns Fylking i något sammanhang, om så iklädd en apdräkt utanför Riksdagshuset, så dras förstås lyssnarna till Radio Rix.
Alex Schulman, ja. Måste väl vara Allans grabb? Först gör han sig ett namn genom att slå vilt mot allt och alla genom att sprida elakheter via sin blogg och gör sedan avbön från alltihop. Elakheter och förnedring - det älskar ju alla! Ett säkert sätt att synas och profilera sitt namn. Att sedan ta avstånd från allt man skrivit måste ju vara ett bra sätt att vinna sympati. Den där Schulman är nog rätt snäll ändå.
Ack ja, vad vore väl Radio Rix utan Fylking? En förbaskat tråkig radiokanal.Nu är den bara tråkig.
Vad sägs om att ringa Radio Rix nu meddetsamma och önska en Beatleslåt? Eller kanske något med Carola....
How to write a country song
Hur skriver man egentligen en countrylåt? Ja, det gäller att fånga romantiken hos de oändliga vidderna. Det ska handla om saknad. Ensamhet. Uppgivenhet. Hopplöshet. Och med ett stänk av cowboy-nostalgi. Fixar man det så har man en vinnare. Så då kör vi!
Jag tror jag börjar med ett talat intro. Det går alltid hem. Lyssnaren ska få en vision av att det är en ärrad präriens son med hatten tillbakaskjuten i pannan som talar. Gärna med ett röstläge i stil med Pappa Ben Cartwright. Så här kan vi till exempel börja:
”I used to be a poor lonesome cowboy, riding all by myself. But that was before that fateful day. The day that I lost my saddle.”
OK. Nu har vi satt standarden och skapat förutsättningarna för den historia som ska berättas. Ett kort gitarrintro och sedan drar vi igång själva låten som kan gå ungefär så här:
” Where is my saddle / Tell me where can it be / I want my saddle / Please bring it home to me-ee-e-e-e / I want my saddle / Oh Lord, can’t you see / I want my saddle / God bring it back to me.”
Ja, vi kör väl vidare med en vers till nu när budskapet står klart.
Where is my saddle / I’m feeling lonely and blue / I’ve lost my saddle / My horse found somebody new / -uh huh uh huh / Give me my saddle / Or I’ll break down and cry / I need my saddle / Oh lawdy, why oh why
Efter två verser så kan det vara lämpligt med ett stick. Det kallas så därför att det sticker ut från resten av låten och kan till och med gå i ett annat tempo. Så här kanske:
It was the best damn saddle that a man could ever think of calling his o-own / And my horse, yeah well, he liked it, too, but now it seems that the bird has flo-own
Och så klämmer vi i med en vers till:
Where is my saddle / I hope they’re treating you well / My one and only saddle / I scream and cry and I ye-ell / -uh huh uh huh / Bring back my saddle / I need it desperately-y-y-y-y / My beautiful saddle / I wonder where can you be.
Ett gitarrsolo måste vi ju ha med. Här kan vi lägga in det. Gärna något klatschigt med en massa guitar pickin’. Synd bara att jag inte kan spela gitarr (än)....
Så är det dags för den stora slutklämmen. Nu ska konklusionen av allt uppdämt elände manifesteras i en enda vers. Det kräver sin man. Nu måste vi verkligen fatta hur hemskt huvudpersonen upplever sin situation och att inga whiskymängder i världen kan dämpa hans ångest. Ja, det är förstås en han. Hade det handlat om en cowgirl så hade det varit saknaden efter mannen som varit temat i sången. Alltså:
Where is my saddle / Will I see you again? / I’m missin’ my saddle / Am I hoping in va-ain / oh huh oh huh / Without my saddle / My heart is left with a scar / I might just as we-ell / go out and get me a car.
Sedan är det bara att ange © RonnyBGoode 2008 och vänta på det stora genombrottet. Ja, och det är viktigt att låten är på engelska. Vem har någonsin hört Bröderna Cartwright tala svenska....
Jag tror jag börjar med ett talat intro. Det går alltid hem. Lyssnaren ska få en vision av att det är en ärrad präriens son med hatten tillbakaskjuten i pannan som talar. Gärna med ett röstläge i stil med Pappa Ben Cartwright. Så här kan vi till exempel börja:
”I used to be a poor lonesome cowboy, riding all by myself. But that was before that fateful day. The day that I lost my saddle.”
OK. Nu har vi satt standarden och skapat förutsättningarna för den historia som ska berättas. Ett kort gitarrintro och sedan drar vi igång själva låten som kan gå ungefär så här:
” Where is my saddle / Tell me where can it be / I want my saddle / Please bring it home to me-ee-e-e-e / I want my saddle / Oh Lord, can’t you see / I want my saddle / God bring it back to me.”
Ja, vi kör väl vidare med en vers till nu när budskapet står klart.
Where is my saddle / I’m feeling lonely and blue / I’ve lost my saddle / My horse found somebody new / -uh huh uh huh / Give me my saddle / Or I’ll break down and cry / I need my saddle / Oh lawdy, why oh why
Efter två verser så kan det vara lämpligt med ett stick. Det kallas så därför att det sticker ut från resten av låten och kan till och med gå i ett annat tempo. Så här kanske:
It was the best damn saddle that a man could ever think of calling his o-own / And my horse, yeah well, he liked it, too, but now it seems that the bird has flo-own
Och så klämmer vi i med en vers till:
Where is my saddle / I hope they’re treating you well / My one and only saddle / I scream and cry and I ye-ell / -uh huh uh huh / Bring back my saddle / I need it desperately-y-y-y-y / My beautiful saddle / I wonder where can you be.
Ett gitarrsolo måste vi ju ha med. Här kan vi lägga in det. Gärna något klatschigt med en massa guitar pickin’. Synd bara att jag inte kan spela gitarr (än)....
Så är det dags för den stora slutklämmen. Nu ska konklusionen av allt uppdämt elände manifesteras i en enda vers. Det kräver sin man. Nu måste vi verkligen fatta hur hemskt huvudpersonen upplever sin situation och att inga whiskymängder i världen kan dämpa hans ångest. Ja, det är förstås en han. Hade det handlat om en cowgirl så hade det varit saknaden efter mannen som varit temat i sången. Alltså:
Where is my saddle / Will I see you again? / I’m missin’ my saddle / Am I hoping in va-ain / oh huh oh huh / Without my saddle / My heart is left with a scar / I might just as we-ell / go out and get me a car.
Sedan är det bara att ange © RonnyBGoode 2008 och vänta på det stora genombrottet. Ja, och det är viktigt att låten är på engelska. Vem har någonsin hört Bröderna Cartwright tala svenska....
tisdag, januari 29, 2008
Signaler i rymden - och tiden
I en artikel i Aftonbladet idag berättas att Hitler var först ut i rymden med en signal som sändes ut under andra världskriget. Men hur vet man det? Han var ju långt ifrån först med radiosändningar så vad är det som säger att just denna signal skulle nå fram? Vilken teknik användes? Frekvensband? Riktigt intressant skulle det ju kunna bli om samtliga radiosignaler på sin resa genom rymden plötsligt reflekterades tillbaka från något annat solsystem och kunde förstärkas upp och uppfattas på jorden. Då skulle vi i direktsändning kunna lyssna på stationer som sände för länge sedan, t ex Sven Jerrings referat från OS i Berlin 1936. Ni vet, japaner.... japaner... Kanske sitter några radioamatörer nu på en främmande planet och försöker tolka Marconis första experimentsändningar. Men om det finns främmande civilisationer så kan jag bara hoppas att de har roligare radiokanaler än vi har....
Nej, dags att sätta punkt för de mera högtflygande fantasierna nu. I morgon är en ny bloggdag.
Nej, dags att sätta punkt för de mera högtflygande fantasierna nu. I morgon är en ny bloggdag.
Konsten att bli tio år yngre
UR DN idag
Nu är det bevisat: Motion gör dig tio år yngre
Fysisk träning gör människor tio år yngre. Det kan forskare nu för första gången visa på cellnivå.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737529
Jaha, trevligt. Men det ser jag bara som en extra bonus. Faktiskt mår jag även riktigt bra av dagliga långpromenader. För att inte tala om att det sätter fart på hjärnaktiviteten. Man får frisk luft. Blir piggare. Ja, det finns många fördelar. Och skulle man någon gång ha svårt att komma sig för med att gå ut (om det spöregnar och stormen viner runt knutarna) så är det alltid en tillgång att vara hundägare. Då kommer man ut - vare sig man vill eller inte!
Vovven i sidhuvudet är för övrigt min första pyrenée, Izza (egentligen hette hon Evita men kallades alltid för Izza). Nu är det en annan pyrre, Ona, som hjälper till att hålla promenaddisciplinen vid liv.
Nog är det som de gamla kineserna sa: ska du gå tusen mil är det svåraste att ta det första steget. Sedan är frågan om man måste vara kines för att inse det. Och en fyrbent vän hjälper dig så gärna att komma över denna första tröskel.
Nu är det bevisat: Motion gör dig tio år yngre
Fysisk träning gör människor tio år yngre. Det kan forskare nu för första gången visa på cellnivå.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737529
Jaha, trevligt. Men det ser jag bara som en extra bonus. Faktiskt mår jag även riktigt bra av dagliga långpromenader. För att inte tala om att det sätter fart på hjärnaktiviteten. Man får frisk luft. Blir piggare. Ja, det finns många fördelar. Och skulle man någon gång ha svårt att komma sig för med att gå ut (om det spöregnar och stormen viner runt knutarna) så är det alltid en tillgång att vara hundägare. Då kommer man ut - vare sig man vill eller inte!
Vovven i sidhuvudet är för övrigt min första pyrenée, Izza (egentligen hette hon Evita men kallades alltid för Izza). Nu är det en annan pyrre, Ona, som hjälper till att hålla promenaddisciplinen vid liv.
Nog är det som de gamla kineserna sa: ska du gå tusen mil är det svåraste att ta det första steget. Sedan är frågan om man måste vara kines för att inse det. Och en fyrbent vän hjälper dig så gärna att komma över denna första tröskel.
Elvis’ staket - och mycket annat
Idag tog det tid att komma ut i bloggosfären. Bredbandet var inte riktigt med på noterna men efter en stunds övertalning med lock och pock så besinnade sig äntligen elektronerna och började samarbeta så att alla bitar kunde skickas åt rätt håll.
Det är blåsigt och grått ute på Svartsjölandet idag men morgonpromenaden är avverkad. Det är ju tur att skogen finns – den skyddar åtminstone något. Nej, dagar som denna är det inte utan att man längtar till ett varmare och soligare klimat.
I somras åkte jag runt tillsammans med en god vän i Tennessee och vi träffade då bland annat Elvis’ närmaste granne i Memphis. En trevlig, pensionerad lärarinna som hade mycket kul att berätta om legenden. Bl a om när han skulle bygga ett högre staket och skänkte henne det gamla till ved. I sann amerikansk företagaranda har hon sågat till bitar av staketet och säljer dem till Elvisentusiaster från när och fjärran. Med äkthetsintyg utfärdat av henne själv! Jag undrar just hur hon gör när brädhögen en dag tar slut? Köper hon in mera skräpvirke och fortsätter hanteringen?
Det är fantastiskt att någon så långt efter sin död kan fortsätta att influera andra människor så som Elvis. Men tydligen har han tillfört något i mångas liv. Rört vid känslor. Kanaliserat människors drömmar och blivit en symbol för vad många drömmer om men inte tror sig om att kunna uppnå. Ändå söker vi alla fåfängt vidare. Jobbar vidare. Mot vad?
Visst kan man tycka att det är själva resan som är värt mödan. Sökandet har sina poänger. Vi rider bort över prärien mot solnedgången, i det ständiga sökandet efter lyckan. Denna bild har alltid varit mycket populär i film- och musiksammanhang. Kan det bero på att den speglar något av vår inneboende längtan? Rör vid vårt innersta jag. Det är lustigt hur vissa bilder, vissa företéelser kan beröra så många människor, oberoende av kulturella och andra bakgrunder.
Som Elvis. Tydligen lyckades han pricka in den minsta gemensamma nämnaren hos otroligt många människor. Detta skapade hans succé.
Dags för en kopp kaffe!
Det är blåsigt och grått ute på Svartsjölandet idag men morgonpromenaden är avverkad. Det är ju tur att skogen finns – den skyddar åtminstone något. Nej, dagar som denna är det inte utan att man längtar till ett varmare och soligare klimat.
I somras åkte jag runt tillsammans med en god vän i Tennessee och vi träffade då bland annat Elvis’ närmaste granne i Memphis. En trevlig, pensionerad lärarinna som hade mycket kul att berätta om legenden. Bl a om när han skulle bygga ett högre staket och skänkte henne det gamla till ved. I sann amerikansk företagaranda har hon sågat till bitar av staketet och säljer dem till Elvisentusiaster från när och fjärran. Med äkthetsintyg utfärdat av henne själv! Jag undrar just hur hon gör när brädhögen en dag tar slut? Köper hon in mera skräpvirke och fortsätter hanteringen?
Det är fantastiskt att någon så långt efter sin död kan fortsätta att influera andra människor så som Elvis. Men tydligen har han tillfört något i mångas liv. Rört vid känslor. Kanaliserat människors drömmar och blivit en symbol för vad många drömmer om men inte tror sig om att kunna uppnå. Ändå söker vi alla fåfängt vidare. Jobbar vidare. Mot vad?
Visst kan man tycka att det är själva resan som är värt mödan. Sökandet har sina poänger. Vi rider bort över prärien mot solnedgången, i det ständiga sökandet efter lyckan. Denna bild har alltid varit mycket populär i film- och musiksammanhang. Kan det bero på att den speglar något av vår inneboende längtan? Rör vid vårt innersta jag. Det är lustigt hur vissa bilder, vissa företéelser kan beröra så många människor, oberoende av kulturella och andra bakgrunder.
Som Elvis. Tydligen lyckades han pricka in den minsta gemensamma nämnaren hos otroligt många människor. Detta skapade hans succé.
Dags för en kopp kaffe!
måndag, januari 28, 2008
24 timmar
Tiden är något mycket värdefullt och den kan inte återvinnas. Därför gäller det att vi disponerar vår tid på ett bra sätt. Varje ny dag har 24 nya timmar som vi kan fylla med vad vi vill, precis som vi fyller ett oskrivet blad med text. Vi kan välja att slösa bort dessa timmar eller se till att använda dem på ett vettigt sätt. Oavsett hur vi gör så kommer vi i övermorgon att ha 24 nya timmar till vårt förfogande och då gäller samma sak. Det finns ingen naturlag som säger att vi måste hänga kvar vid en gammal vana som är negativ för oss. Vi kan välja att börja dagen med att se fram emot allt det vi kommer att uppleva under de timmar som ligger framför oss, innan vårt tidskonto fylls på med 24 nya timmar. Då är frågan: kan man övertrassera tidskontot? Man kan väl inte spara tid för att ta ut senare? Nej, men det finns faktiskt vissa möjligheter att lura tiden eller i alla fall att skapa en illusion av att du gör det. Säg att du har en surdeg med en massa olustiga saker som måste göras och du skjuter upp det i det längsta. Ju längre du skjuter upp det, desto jobbigare blir det att ta itu med det som borde gjorts för länge sen. Men om du sätter igång nu! Du kanske t o m kan göra flera saker samtidigt. Medan tvättmaskinen gör sitt jobb och dagens middag tar form i ugnen så kan du ägna dig åt något försummat arbete. Du kanske behöver fixa något, städa, skriva, tvätta håret, bilen, putsa fönstren. Du har fortfarande bara 24 timmar till ditt förfogande under detta dygn men säg att du under en timma har lyckats slutföra något som du dragit dig för i flera månader. Om tvätten och middagen tar vardera en timma att fixa och du samtidigt gör klart något annat så har du på en timma fixat tre timmars jobb! Det har fortfarande bara förflutit en timma men du har så att säga tjänat in två. Det är på detta sätt som man kan ”lura” tiden. Och en annan sak: spill inte tid på att jämra dig över hur litet du får gjort. Visst, vi har alla våra vågdalar. Vi är inte alltid på topp. Men vi har alla våra 24 timmar varje dag som vi kan disponera på det sätt vi väljer. Oavsett hur vår verklighet ser ut så kan vi välja hur vi ska tackla den. Vi kan välja att skratta åt eländet. Vi kan välja att betala den där felparkeringsavgiften och glömma den i stället för att spilla tid och energi på att gräma oss över den. Att älta saker och gräma sig över oförrätter tar inte bara mycket av de 24 timmar du har att spela med varje dag utan det gör dig också modstulen och det blir ännu svårare att komma vidare. Hur ska vi använda de timmar som är kvar av denna dag på bästa sätt?
söndag, januari 27, 2008
I've got the blues
Ja, denna söndag är faktiskt riktigt vacker. Solig och fin. Visserligen något blåsig, men det gör ju att marken torkar upp desto fortare. Någon grad under nollan. Morgonpromenaden blev något sen idag – det blev mera en förmiddagspromenad. Men riktigt skönt att komma ut och röra på sig.
Idag skulle blueslegenden Elmore James ha fyllt 90 år om han hade levat. Men han uppnådde bara hälften av denna ålder då han avled vid fyllda 45 den 23 maj 1963. Många andra gamla bluesmusiker och även senare dagars artister har influerats av denne bluesman. Namn som Jimi Hendrix, Eric Clapton och Brian Jones. Kanske är hans mest kända låt Dust my broom – en riktig klassiker i genren. Det lustiga är att det fortfarande råder oenighet om vem som egentligen skrev denna låt, Elmore eller Robert Johnson. Klart är i alla fall att Robert Johnson var en av Elmores stora influenser.
En annan stor influens för Elmore var whisky och han var själv en flitig lönnbrännare. Det är troligt att denna överdrivna alkoholkonsumtion var en bidragande orsak till hans alltför tidiga död. Men han var synnerligen produktiv och har influerat många andra, särskilt slidegitarrister. I Beatleslåten For you blue från albumet Let it be kan vi höra John Lennon spela slidegitarr med hjälp av en patronhylsa och i texten omnämns också Elmore.
Ja, grattis då, Elmore. Jag kan tänka mig att det är bra drag där uppe i himlen eller var du nu befinner dig. Fattas bara annat, med sådana musiker...
Idag skulle blueslegenden Elmore James ha fyllt 90 år om han hade levat. Men han uppnådde bara hälften av denna ålder då han avled vid fyllda 45 den 23 maj 1963. Många andra gamla bluesmusiker och även senare dagars artister har influerats av denne bluesman. Namn som Jimi Hendrix, Eric Clapton och Brian Jones. Kanske är hans mest kända låt Dust my broom – en riktig klassiker i genren. Det lustiga är att det fortfarande råder oenighet om vem som egentligen skrev denna låt, Elmore eller Robert Johnson. Klart är i alla fall att Robert Johnson var en av Elmores stora influenser.
En annan stor influens för Elmore var whisky och han var själv en flitig lönnbrännare. Det är troligt att denna överdrivna alkoholkonsumtion var en bidragande orsak till hans alltför tidiga död. Men han var synnerligen produktiv och har influerat många andra, särskilt slidegitarrister. I Beatleslåten For you blue från albumet Let it be kan vi höra John Lennon spela slidegitarr med hjälp av en patronhylsa och i texten omnämns också Elmore.
Ja, grattis då, Elmore. Jag kan tänka mig att det är bra drag där uppe i himlen eller var du nu befinner dig. Fattas bara annat, med sådana musiker...
lördag, januari 26, 2008
Vad gjorde jag egentligen på 40-talet?
Det är sannerligen ett företag att resa till USA. För att komma in i landet så måste man i sin visumansökan besvara en del frågor som kan tyckas aningen underliga. Till exempel:
”Do you have a communicable disease; physical or mental disorder, or are you a drug abuser or addict?”“Have you ever been arrested or convicted for an offense or crime involving moral turpitude or a violation related to a controlled substance; or been arrested or convicted for two or more offences for which the aggregate sentence to confinement was five years or more; or been a controlled substance trafficker; or are you seeking entry to engage in criminal or immoral activities?”Och, min favorit bland alla frågor: “Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in persecution associated with Nazi Germany or its allies?”
Ja, säkert finns det någon som på fyllan på 10 000 meters höjd svarat “ja” på dessa frågor. Visst blir man frestad.... Men om jag nu varit med i Hitlerjugend på 30-talet så kan man tycka att jag med ålderns rätt borde vara rätt ofarlig idag? Tänker jag ägna mig åt drogmissbruk eller omoraliska aktiviteter om jag släpps in i landet? En och annan öl lär nog slinka ner. Dessutom är det ju i vissa stater olagligt att lägra sin kvinna bakifrån. Frågan är bara hur efterlevnaden av denna lag övervakas. Det gäller att se till att man befinner sig i rätt stat när drifterna pockar på. Om jag nu tänker mig en framtid som langare i USA så är kanske inte det första jag tänker på att meddela immigrationsmyndigheterna mina avsikter? Nej, man får lätt en känsla av att detta formulär tryckts upp i en jätteupplaga som man måste göra slut på innan en ny trycks. Även om tiderna förändrats. Men trots allt är det ju tal om ett legalt, juridiskt bindande dokument. Så jag lutar mig tryggt mot en passus under ”certification”, nämligen: ”The answers I have furnished are true and correct to the best of my knowledge and belief”. Jag begriper alltså inte bättre. Speciellt inte om jag lider av sinnessjukdom eller är drogmissbrukare/beroende…
”Do you have a communicable disease; physical or mental disorder, or are you a drug abuser or addict?”“Have you ever been arrested or convicted for an offense or crime involving moral turpitude or a violation related to a controlled substance; or been arrested or convicted for two or more offences for which the aggregate sentence to confinement was five years or more; or been a controlled substance trafficker; or are you seeking entry to engage in criminal or immoral activities?”Och, min favorit bland alla frågor: “Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in persecution associated with Nazi Germany or its allies?”
Ja, säkert finns det någon som på fyllan på 10 000 meters höjd svarat “ja” på dessa frågor. Visst blir man frestad.... Men om jag nu varit med i Hitlerjugend på 30-talet så kan man tycka att jag med ålderns rätt borde vara rätt ofarlig idag? Tänker jag ägna mig åt drogmissbruk eller omoraliska aktiviteter om jag släpps in i landet? En och annan öl lär nog slinka ner. Dessutom är det ju i vissa stater olagligt att lägra sin kvinna bakifrån. Frågan är bara hur efterlevnaden av denna lag övervakas. Det gäller att se till att man befinner sig i rätt stat när drifterna pockar på. Om jag nu tänker mig en framtid som langare i USA så är kanske inte det första jag tänker på att meddela immigrationsmyndigheterna mina avsikter? Nej, man får lätt en känsla av att detta formulär tryckts upp i en jätteupplaga som man måste göra slut på innan en ny trycks. Även om tiderna förändrats. Men trots allt är det ju tal om ett legalt, juridiskt bindande dokument. Så jag lutar mig tryggt mot en passus under ”certification”, nämligen: ”The answers I have furnished are true and correct to the best of my knowledge and belief”. Jag begriper alltså inte bättre. Speciellt inte om jag lider av sinnessjukdom eller är drogmissbrukare/beroende…
Om diskriminering
Det finns diskriminering – och det finns diskriminering....
Engelskan Tasha Maltby har vid ett flertal tillfällen blivit avkastad av bussen därför att hennes pojkvän leder henne i koppel. - Vi släpper inte på hundar och missfoster som du, ska bussföraren ha sagt, enligt Daily Mail. Tasha ser sig själv som ett husdjur och lever ett tillbakalutat liv. Detta har för paret blivit en livsstil.
Skulle de ha blivit avkastade på grund av etnisk bakgrund så hade saken varit klart brottslig, liksom om två homosexuella förvägrats åka med bussen. Men var går gränsen? Många upplever förmodligen även en kränkning av sin personliga sfär av att exempelvis homosexuella tillåts öppet visa sin kärlek.
Personligen tycker jag att det verkar klart mycket jobbigare med fulla och aggressiva huliganer som spyr ner bussen, hotar andra passagerare och beter sig illa. Viken skada gör egentligen detta, i och för sig något ovanliga, par?
Detta med diskriminering är inte helt enkelt alla gånger....
För övrigt så tycks solen nu tillfälligt ha gått i moln men en något sen morgonpromenad ska det i alla fall bli. Jag tillönskar er alla en fortsatt trevlig helg.
Engelskan Tasha Maltby har vid ett flertal tillfällen blivit avkastad av bussen därför att hennes pojkvän leder henne i koppel. - Vi släpper inte på hundar och missfoster som du, ska bussföraren ha sagt, enligt Daily Mail. Tasha ser sig själv som ett husdjur och lever ett tillbakalutat liv. Detta har för paret blivit en livsstil.
Skulle de ha blivit avkastade på grund av etnisk bakgrund så hade saken varit klart brottslig, liksom om två homosexuella förvägrats åka med bussen. Men var går gränsen? Många upplever förmodligen även en kränkning av sin personliga sfär av att exempelvis homosexuella tillåts öppet visa sin kärlek.
Personligen tycker jag att det verkar klart mycket jobbigare med fulla och aggressiva huliganer som spyr ner bussen, hotar andra passagerare och beter sig illa. Viken skada gör egentligen detta, i och för sig något ovanliga, par?
Detta med diskriminering är inte helt enkelt alla gånger....
För övrigt så tycks solen nu tillfälligt ha gått i moln men en något sen morgonpromenad ska det i alla fall bli. Jag tillönskar er alla en fortsatt trevlig helg.
fredag, januari 25, 2008
Omplacering - ett mycket bra alternativ
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1706107.ab
Ja, visst kan det ta tid att växa ihop med en omplacerad hund, precis som det kan ta tid att växa ihop med en ny partner som bär på negativa erfarenheter och har haft det svårt på olika sätt. Men lönen är definitivt mödan värd. Själv har jag en omplacerad pyrenéertik som är mycket dominant till sin natur men världens underbaraste kompis. Rasen i sig har en mycket stark egen vilja och det är oftast inte fråga om dressyr utan mera om förhandlingstaktik. Knappast någon ras för den som vill ha blind lydnad av sin hund. Men det ligger nog något i ordspråket "sådan herre sådan hund". Är man själv frihetsälskande och van att gå okonventionella vägar så kommer man bra överens med dessa lurviga snöbjörnar. Och ja, man bör nog vara beredd på en hel del håravfall också...
Omplacering är definitivt något att tänka på för den som både vill ha en trogen vän och hjälpa en hund till ett bättre liv.
Ja, visst kan det ta tid att växa ihop med en omplacerad hund, precis som det kan ta tid att växa ihop med en ny partner som bär på negativa erfarenheter och har haft det svårt på olika sätt. Men lönen är definitivt mödan värd. Själv har jag en omplacerad pyrenéertik som är mycket dominant till sin natur men världens underbaraste kompis. Rasen i sig har en mycket stark egen vilja och det är oftast inte fråga om dressyr utan mera om förhandlingstaktik. Knappast någon ras för den som vill ha blind lydnad av sin hund. Men det ligger nog något i ordspråket "sådan herre sådan hund". Är man själv frihetsälskande och van att gå okonventionella vägar så kommer man bra överens med dessa lurviga snöbjörnar. Och ja, man bör nog vara beredd på en hel del håravfall också...
Omplacering är definitivt något att tänka på för den som både vill ha en trogen vän och hjälpa en hund till ett bättre liv.
Ett inlägg som inte bara handlar om radio
Dags för bloggpremiär efter många om och men! Någon kanske undrar över titeln på denna blogg. Vita Huset? Ja, inte är det Vita Huset i Washington som avses utan fastmer ett stenhus som är närmaste granne till Svartsjö Slott och bär detta stolta namn. Bulletiner? Tja, benämningen kan vara relevant därför att denna blogg kan komma att handla om precis vad som helst och den är svår att kategorisera. Några av mina stora intressen är musik, radio, film, historia, resor, djur och natur etc etc. Dessutom har jag en viss fallenhet för nostalgi. Nog var det bättre förr! Ju förr desto bättre.
Jag har också en del intressen inför vilka folk i allmänhet alternativt skulle rynka på pannan eller skaka på huvudet. Ett sådant intresse är DX-ing.
Vad tusan är nu det? undrar kanske någon. Jo, det är en mycket intressant del av radiohobbyn. I radions barndom drevs många radiostationer på experimentbasis och man var förstås intresserade av att få reda på hur långt man kunde höras och inte minst hur bra man kunde höras på olika platser. För att få reda på detta vände man sig till lyssnarna och bad dem skicka in så kallade lyssnarrapporter där de berättade om mottagningen, vad de använde för radiomottagare och antenn etc. På detta sätt fick stationerna en bra bild av hur de hördes på olika platser. Dessutom var detta förstås ett bra sätt för radiostationen att bygga en relation med sina lyssnare. Som tack för lyssnarrapporterna brukade stationerna skicka ett svar, ett så kallat QSL. ”QSL” är en förkortning som ursprungligen användes av radiotelegrafister och radioamatörer och det betyder ”jag kvitterar”. Ofta var dessa QSL i form av speciellt tryckta kort, inte sällan mycket artistiskt och layoutmässigt tilltalande. Bland radiolyssnarna uppstod då intresset för att samla på dessa QSL från olika stationer och en ny hobby, DX-ingen, var född. ”DX” är en annan telegrafiförkortning som betecknar långdistansförbindelse.
DX-ingen är alltså i mångt och mycket en samlarhobby. Precis som ett älghuvud är en trofé för jägaren så är ett QSL från en kanske exotisk station i ett avlägset land en trofé som ett konkret resultat av jakt i eterhavet. Dessutom är detta en betydligt mera fridsam och mindre mordisk form av jakt än den konventionella. Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att skjuta på obeväpnade djur som inte har en chans att försvara sig...
Nå, DX-hobbyn växte i omfång allteftersom nya radiostationer kom igång och under exempelvis 40- och 50.talet så var det en formlig folkrörelse, med hundratusentals utövare till och med i vårt lilla land. Det var då vanligt att man i vanliga hushåll lyssnade på kortvåg, särskilt under kriget för att få nyheter om händelseutvecklingen. En speciell DX-sändning som en mycket stor del av svenska folket tog del av var otvivelaktigt det berömda referatet av VM-matchen i tungviktsboxning mellan Ingemar ”Ingo” Johansson och Floyd Paterson som gick av stapeln den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Sveriges Radio hade vägrat att sända matchen men i detta läge gick elektronikföretaget Philips in och köpte sändningsrätten samt sändningstid över Radio Luxemburg. På detta sätt kunde den svenska publiken i direktsändning på 208 meter mellanvåg höra hur Sverige fick en världsmästare i tungviktsboxning.
Jaha, men varför håller man på med något sådant som DX-ing idag? Det finns ju hur många kanaler som helst att lyssna på, satellitradio, webben... Är inte detta något fullständigt irrelevant i vår upplysta tid? För egen del kan jag bara svara att det ger en alldeles utmärkt avkoppling. Dessutom är det ett moment av spänning när man med stor möda lyckas höra en svårhörd station, kanske en amerikansk countrystation någonstans ute på prärien, en lokal röst från Afrikas djungler eller en liten boliviansk gruvstation uppe i Andernas berg. Du kan sitta var som helst och lyssna, oberoende av uppkoppling etc. Ja, du behöver inte ens tillgång till elnätet då det idag finns många högklassiga batteridrivna radioapparater och till och med radioapparater som laddas upp med en vevgenerator. Dessutom finner jag en tjusning i att lyssna på program som är avsedda för lokalbefolkningen på avlägsna platser. Det är ett sätt att resa via etern, att få en bild av vardagen i andra länder. Dessutom är utbudet av intressant musik och information obegränsat. Allt detta har en DX-are haft tillgång till långt innan webben var påtänkt. Men detta betyder inte att jag på något sätt föraktar webben. Tvärtom, radion och webben är två värdefulla resurser som kompletterar varandra.
QSL-samlandet, då? Ja, jag tycker fortfarande att det är lika trevligt varje gång det ramlar in ett brev eller kort från någon utländsk radiostation som bekräftelse på att jag har hört dem. Tyvärr blir det allt mindre vanligt att stationer svarar på detta sätt, till stor del beroende på att de inte fattar vitsen med lyssnarrapporter och QSL samt att man upplever att det är för tidskrävande. Själv har jag svårt att förstå denna inställning. Jag menar, vilket perfekt sätt att föra en dialog med sina lyssnare. Få in programkritik och förslag. Men, det förstås: somliga stationer är nog inte intresserade av detta. Ljudtapeter som Rix, Lugna Favoriter etc har knappast något intresse av att ta hänsyn till lyssnarnas önskemål. Här handlar det om att presentera ett koncept och marknadsföra detta med olika åtgärder till ett marknadssegment (ja, det är lyssnarna, det). Jag skäms inte för att säga att jag tycker att den kommersiella radion i Sverige av idag är så erbarmligt tråkig att det är ett formligt slöseri med tid att lyssna på den. Varför skulle jag göra det? Jag har via webben tillgång till tusentals radiostationer som låter bra mycket roligare än den stereotypa svenska franchiseradion. Nej, programmerarna (jag talar inte om programmakare i detta fall) bakom Radio Rix et consortes har nog aldrig upplevt tjusningen att lyssna på riktig radio. Underhållande radio. Informativ radio. Det är för mig en gåta att folk fortsätter att lyssna på eländet. Men kanske är det faktum att några överhuvudtaget lyssnar på Radio Rix med flera ett tecken på den allmänna uppgivenheten i riket. Man bryr sig inte längre. Det är huvudsaken att det kommer ljud ur radion. Sedan må det vara hur töntigt och dåligt som helst. Nej, jag säger bara en sak: RADIO NORD!
Nu behöver jag en långpromenad och lite frisk luft. Jag blir bara deprimerad när jag tänker på det kommersiella radioeländet i Sverige....
Jag har också en del intressen inför vilka folk i allmänhet alternativt skulle rynka på pannan eller skaka på huvudet. Ett sådant intresse är DX-ing.
Vad tusan är nu det? undrar kanske någon. Jo, det är en mycket intressant del av radiohobbyn. I radions barndom drevs många radiostationer på experimentbasis och man var förstås intresserade av att få reda på hur långt man kunde höras och inte minst hur bra man kunde höras på olika platser. För att få reda på detta vände man sig till lyssnarna och bad dem skicka in så kallade lyssnarrapporter där de berättade om mottagningen, vad de använde för radiomottagare och antenn etc. På detta sätt fick stationerna en bra bild av hur de hördes på olika platser. Dessutom var detta förstås ett bra sätt för radiostationen att bygga en relation med sina lyssnare. Som tack för lyssnarrapporterna brukade stationerna skicka ett svar, ett så kallat QSL. ”QSL” är en förkortning som ursprungligen användes av radiotelegrafister och radioamatörer och det betyder ”jag kvitterar”. Ofta var dessa QSL i form av speciellt tryckta kort, inte sällan mycket artistiskt och layoutmässigt tilltalande. Bland radiolyssnarna uppstod då intresset för att samla på dessa QSL från olika stationer och en ny hobby, DX-ingen, var född. ”DX” är en annan telegrafiförkortning som betecknar långdistansförbindelse.
DX-ingen är alltså i mångt och mycket en samlarhobby. Precis som ett älghuvud är en trofé för jägaren så är ett QSL från en kanske exotisk station i ett avlägset land en trofé som ett konkret resultat av jakt i eterhavet. Dessutom är detta en betydligt mera fridsam och mindre mordisk form av jakt än den konventionella. Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att skjuta på obeväpnade djur som inte har en chans att försvara sig...
Nå, DX-hobbyn växte i omfång allteftersom nya radiostationer kom igång och under exempelvis 40- och 50.talet så var det en formlig folkrörelse, med hundratusentals utövare till och med i vårt lilla land. Det var då vanligt att man i vanliga hushåll lyssnade på kortvåg, särskilt under kriget för att få nyheter om händelseutvecklingen. En speciell DX-sändning som en mycket stor del av svenska folket tog del av var otvivelaktigt det berömda referatet av VM-matchen i tungviktsboxning mellan Ingemar ”Ingo” Johansson och Floyd Paterson som gick av stapeln den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Sveriges Radio hade vägrat att sända matchen men i detta läge gick elektronikföretaget Philips in och köpte sändningsrätten samt sändningstid över Radio Luxemburg. På detta sätt kunde den svenska publiken i direktsändning på 208 meter mellanvåg höra hur Sverige fick en världsmästare i tungviktsboxning.
Jaha, men varför håller man på med något sådant som DX-ing idag? Det finns ju hur många kanaler som helst att lyssna på, satellitradio, webben... Är inte detta något fullständigt irrelevant i vår upplysta tid? För egen del kan jag bara svara att det ger en alldeles utmärkt avkoppling. Dessutom är det ett moment av spänning när man med stor möda lyckas höra en svårhörd station, kanske en amerikansk countrystation någonstans ute på prärien, en lokal röst från Afrikas djungler eller en liten boliviansk gruvstation uppe i Andernas berg. Du kan sitta var som helst och lyssna, oberoende av uppkoppling etc. Ja, du behöver inte ens tillgång till elnätet då det idag finns många högklassiga batteridrivna radioapparater och till och med radioapparater som laddas upp med en vevgenerator. Dessutom finner jag en tjusning i att lyssna på program som är avsedda för lokalbefolkningen på avlägsna platser. Det är ett sätt att resa via etern, att få en bild av vardagen i andra länder. Dessutom är utbudet av intressant musik och information obegränsat. Allt detta har en DX-are haft tillgång till långt innan webben var påtänkt. Men detta betyder inte att jag på något sätt föraktar webben. Tvärtom, radion och webben är två värdefulla resurser som kompletterar varandra.
QSL-samlandet, då? Ja, jag tycker fortfarande att det är lika trevligt varje gång det ramlar in ett brev eller kort från någon utländsk radiostation som bekräftelse på att jag har hört dem. Tyvärr blir det allt mindre vanligt att stationer svarar på detta sätt, till stor del beroende på att de inte fattar vitsen med lyssnarrapporter och QSL samt att man upplever att det är för tidskrävande. Själv har jag svårt att förstå denna inställning. Jag menar, vilket perfekt sätt att föra en dialog med sina lyssnare. Få in programkritik och förslag. Men, det förstås: somliga stationer är nog inte intresserade av detta. Ljudtapeter som Rix, Lugna Favoriter etc har knappast något intresse av att ta hänsyn till lyssnarnas önskemål. Här handlar det om att presentera ett koncept och marknadsföra detta med olika åtgärder till ett marknadssegment (ja, det är lyssnarna, det). Jag skäms inte för att säga att jag tycker att den kommersiella radion i Sverige av idag är så erbarmligt tråkig att det är ett formligt slöseri med tid att lyssna på den. Varför skulle jag göra det? Jag har via webben tillgång till tusentals radiostationer som låter bra mycket roligare än den stereotypa svenska franchiseradion. Nej, programmerarna (jag talar inte om programmakare i detta fall) bakom Radio Rix et consortes har nog aldrig upplevt tjusningen att lyssna på riktig radio. Underhållande radio. Informativ radio. Det är för mig en gåta att folk fortsätter att lyssna på eländet. Men kanske är det faktum att några överhuvudtaget lyssnar på Radio Rix med flera ett tecken på den allmänna uppgivenheten i riket. Man bryr sig inte längre. Det är huvudsaken att det kommer ljud ur radion. Sedan må det vara hur töntigt och dåligt som helst. Nej, jag säger bara en sak: RADIO NORD!
Nu behöver jag en långpromenad och lite frisk luft. Jag blir bara deprimerad när jag tänker på det kommersiella radioeländet i Sverige....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
